Just nu, exakt just nu, ligger jag i sängen och har svårt att sova.

Jag har ännu inte hunnit berätta om hur jag faktiskt kom in på korr, att jag ska på infomöte där på tisdag och hur det faktum att jag faktiskt kom in har förändrat min framtid mer drastiskt än jag förväntat mig.

Men det är inte det mina tankar handlar om nu. Talet etthundrasjutton (117 eller ett ett sju) "förföljer" många jag känner. Eller iallafall Robin och mig. Det är den som är i mina tankar. Eller inte konkret siffran, men dom tankar som talet gett mig, nu när jag ligger här och försöker somna.

Igår (kan ha varit i förrgår) såg jag det en gång, det var på taket på en polisbil i en film som mamma, jag och Nellie såg. Då betydde det ingenting mer än ett nummer.

Ikväll har jag sett det två gånger, en gång när vi skulle hyra film på headweb, filmen var 117 min lång. Det betydde ingenting.

Andra gången väckte det en massa tankar och ännu fler känslor. Det var på en anteckning jag skrev den 12e september förra året.

Jag skrev "Fina fina älskade änglabarn, hos mig kommer du alltid finnas. Sov gott Alexander, vi möts i himmelen <3".

Det var exakt 117 dagar sedan. Och jag vet att den 12e september var dagen han dog. Vilket betyder att det också är 117 dagar sedan han flög till himmelen. Min fina fina brorsson. Hans tid var inte nu. Jag vet att han kommer att få finnas, mer än bara i hjärtana på alla de som älskar honom, bara inte än.

Varför han dog tror jag att jag har berättat, och om jag inte har det så väljer jag att inte göra det heller. Han var så fin, lilla Alexander.

Jag saknar dig!